Stockholm-30 på Framtidskommissionens blogg

Efter en del tekniktrubbel finns nu mitt inlägg om Stockholm-30 på framtidskommissionens blogg. Trevlig läsning önskar jag dig! Klicka på rubriken så kommer du till inlägget.

Stockholm -30

Framtidskommissionens kansli bjuder in gästskribenter. Denna gång är det Alva Snis Sigtryggsson är LSU:s, Sveriges Ungdomsorganisationers representant
till Rio+20.

Unga är framtiden. Denna lilla mening som används om och om igen i olika syften. För att försvara att ungdomar inte kommer fram i dagens debatt? Som en desperat förhoppning om att framtidens makthavare kommer lösa problem nutidens inte klarar av? Spelar vi då ingen roll i nutiden? Lördagen den 24e mars samlades LSU, Sveriges Ungdomsorganisationer för att diskutera unga och ungdomsorganisationers roll i arbetet för en hållbar utveckling.

För den mindre ordvitsbenägne kan nämnas att Stockholm-30 stod för de då 30 dagarna som återstod till Stockholm+40, men också för den del av befolkningen som är yngre än 30 år. Vi unga. Och nu är det bara en vecka kvar till konferensen tar sin början i Münchenbryggeriet i Stockholm. För några dagar sen fick jag frågan om jag trodde att unga såg på hållbar utveckling på något annat sätt än äldre gör. Naturligtvis dök den under Köpenhamnsmötet väl använda sloganen, “how old will you be in 2050?”, upp i huvudet. Den krassa sanningen är nämligen att vi ser på hållbar utveckling på ett annat sätt eftersom vi kommer ta konsekvenserna av de beslut som tas eller inte tas idag. För oss unga blir framtiden en skrämmande realitet i takt med att lite görs för att styra den rätt.

Även om stämningen var förväntansfull inför dagen då Gunilla Carlsson inledde med tal om hållbarhetsmål och utvecklingsstrategier, var det som att detta allvar trängde sig på. Denna blandning av ödesmättnad och ett stort mått av jävlar anamma för att förändra skulle komma att följa oss under hela dagen.

Det är nämligen något som händer när man blir engagerad i den så kallade hållbarhetsrörelsen. Dessa människor som lite grann hela tiden jobbar för en framtid som är värld att kallas framtid. Det är som att ens eget liv sakta men säkert sammanlänkas med alla andras och allt annat. För mig började det när jag stod i havet av aktivister och poliser utanför Bella Center i Köpenhamn en kall decemberkväll 2009. Kanske var det inte allvaret kring ett klimatavtal som såg ut att glida mellan våra fingrar som slog mig mest, utan den kraft som så symboliskt stod i mörkret utanför förhandlingssalarna och såg sin framtid kompromissas med på håll.

Deltagande och demokrati blev direkt aktuellt då social hållbarhet diskuterades under rubriken “Är Rio+20 socialt hållbart?”Samtliga paneldeltagare beklagade ljudligt att de sociala frågorna ägnas så lite uppmärksamhet. Att social hållbarhet kommit i skymundan är nästan konstigt när man tänker på något så enkelt som den mänskliga naturen. Att vi människor ska må bra på alla plan och att våra barn och barnbarn också ska få göra det, det måste väl nästan vara det enklaste budskapet av dem alla? Sociala frågor har länge betraktats som mjuka värden, något som inte riktigt går att räkna på eller med. Ändå är det något som vi mellan oss så uttryckligen visar är viktigt. Likadant vet vi att vi mår bra av att ta en promenad i en närliggande park eller bara ligga ner i gräset och titta upp på träden. Trots det byggs grönområden bort i städerna.

När nästa punkt på dagordningen så var grön ekonomi blev omvärderingen av vårt världssystem en het diskussionspunkt. De hårda värdena, ekonomin, vad har den egentligen för funktion? Har vi glömt bort varför vi skapade den? Har vi glömt bort vad vi egentligen vill? Rebecka Carlsson från Grön Ungdom förklarade att vi måste ha en helt annan utgångspunkt än den vi har idag. Det finns ett faktum vi hela tiden måste förhålla oss till och det är att först kommer det ekologiska systemet, sen det sociala och sedan det ekonomiska. Känns det då inte medens absurt att utgå från hur ekonomin ser ut?

När dagen var slut hade många nya idéer spirat och den hopplöshet som alltid lurar bakom hörnet var som bortblåst för en liten stund. Vi vet ju vad vi ska göra! Nu skapar vi framtiden! Jag vet att den entusiasmen inför vårt allvarliga uppdrag kommer vara med oss. Jag vet att den behövs. Ständigt döms ungdomar ut av fördomar, vi exkluderas och behandlas som ett komplement till ett system vi tillsammans med alla andra vill förändra i grunden. Unga är nu och det är nu som framtiden bestäms. Jag kan inte tala för alla unga, men jag är en av dem. Jag är en av dem som 2050 kommer vara något äldre än Framtidskommissionärerna är nu och jag kommer se tillbaka på det som nu är min osäkra framtid. Vad kommer jag att se?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s