Stockholm+40 – Dag 1: Samhällsvisioner och innovationsfrustration

För en vecka sedan startade Stockholm+40. Dialogmötet som Miljödepartementet och Utrikesdepartementet anordnade för att jubilera Stockholmskonferensen 1972 och samtidigt starta en upptakt mot Rio+20.

I strama konferenskläder trängdes näringslivsrepresentanter, universitetsföreträden, föreningsfolk och ungdomsdelegater för att få ut sitt mötespass medan registreringen jobbade febrilt för att hinna i tid. I tid till att den store konungen skulle anlända det vill säga, då måste alla vara på plats. Ja, det är så det går till på tillställningar med prominent deltagande. Något sena satt till slut alla bänkade i stora salen i Münchenbryggeriet för att några sekunder senare få resa sig upp nära kungen, Gunilla Carlsson, Lena Ek och Sha Zukang med flera anlände i samlad tropp. Så började det!

Kungen förklarade mötet öppnat och flera öppningstal följde av ministrar och andra toppar. Dock var det kanske just Mr. Sha, Rio+20:s generalsekreterare, som skulle göra det starkaste intrycket, i alla fall om man får döma av publikens skratt och twittrarnas upprymda citerande. Medan bistånds- och miljöministern optimistiskt talade om Stockholm+40:s betydelse valde Sha Zukang att högljutt förkasta de förhandlingar som hittills varit och den brist på vilkestyrka som i princip alla inblandade visat prov på. Med en ursäkt för sin känslosamhet hoppades han att denna konferens skulle visa prov på “the action that we need.”

Som med mycket annat när det gäller FN finns även inom hållbar utvecklingsprocessen en viss vurm för att skriva historia och blicka bakåt för att kunna blicka framåt. Således började själva konferensen med en generationspanel med aktiva från 1972, -82, -92 och nu, 2012. Moderator för panelen var Lars-Göran Engfeldt som också är författare till den helt fantastiska boken ”From Stockholm to Johannesburg and Beyond”, för alla som vill djupdyka i den internationella processen kring hållbar utveckling. Panelen bestod bland annat av Maurice Strong, generalsekreterare för konferensen 1972 och Wagaki Mwangi, ungdomsdelegat i Rio 1992. Även om det var lätt att bli rörd av att se de olika generationerna som kämpat för mer eller mindre samma sak sitta tillsammans i en soffa gnagde det någonstans. Problemet är ju just att vi kämpat för ungefär samma revolutionerande förändringar. Wagaki Mwangi jämförde processen inför Rio-92 och nu och konstaterade bistert att ifrågasättandet minskat.

Medan Maurice Strong förklarade att många av de hopp man hade 1972, efter 40 år, väntar på att bli uppfyllda och att det som nu behövs är en revolution.

Dock skulle det visa sig svårt att tala om den samhällsomställning som inledningstalen inspirerade till. I första paneldiskussionen var det tydligt att det näringsliv som där var representerat inte längre trodde på beslutsfattares makt utan att hållbar utveckling istället skulle nås via smarta affärsinnovationer. Det handlar om att kommersialisera och marknadsföra produkter menade Huang Ming, projektledare för en stad helt försörjd av solenergi i Kina.

I paneldiskussion nummer 2 som bland annat hyste professorn Tim Jackson och Esther Agbarakwe, bl a grundare av Nigerian Youth Climate Coalition, visade sig en viss kritik mot denna tekniska innovationstro. Tim Jackson citerades flitigt på twitter och gav en välbehövlig känga åt den tidigare paneldiskussionen.

Konferensdagen avslutades med det som kan kallas den interaktiva delen av mötet, nämligen rundabordssamtalen. Då skulle alla deltagare mötas i olika konstellationer och diskutera lika viktiga men väldigt olika frågor om hållbar utveckling. Mer om hur detta gick kommer i nästa inlägg, nu kommer istället en kort reflektion kring dagen, skriven av en trött LSU-representant måndag kväll:

”Spännande dag! Ska försöka sammanfatta i några korta funderingar:

  • Vilka är egentligen aktörerna? Den här konferensen fokuserar tydligt på den privata sektorn, det vill säga företag och näringsliv. Såklart har det alltid varit den aktör som varit svårast att få med, den som blivit känd hos hållbarhetskämpar för sina kortsiktiga lösningar och enbart ekonomiska incitament. Ska vi då vara glada när vi äntligen har dem samlade för att tala hållbar utveckling? Märkligt nog verkar det vara exakt samma ekonomiska vinstincitament som styr de privata aktörerna idag, frågan är om det inte finns ett högre o-ekonomiskt värde med en hållbar utveckling?
  • Vilken är den civila sektorns roll? Vi har blivit nämnda som otroligt viktiga aktörer, kanske speciellt vi ungdomar, men frågan är vad vi egentligen ska göra? Beslutsfattarna ska fatta beslut, den privata sektorn ska tydligen stå för all grön ekonomisk utveckling om man får tro de senaste paneldiskussionerna och vi andra? Är vi andra enbart konsumenter? Med val att välja regering och middag i matbutiken? Var det aktiva civilsamhället kommer in ska bli intressant att se, får se imorgon.
  • Härlig kväll som avslutade med dans till Simone Moreno i middagsmatsalen. Rio de Janeiro kändes plötsligt mycket närmare eller som Salomon Abresparr, Ordförande för Fältbiologerna sa, ”Det var antagligen det mest hållbara vi gjort idag!”
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s