Brevet jag inte borde behöva skriva.

Slutligen så skriver jag ett litet brev på Supermiljöbloggen präglat av ungefär allt det man känner när man snabbar på stegen längs Copacabana klockan fyra på morgonen efter ytterligare en dag och en natts kaos och förvirring. Om ni vill bli uppmuntrade kan ni ju läsa något annat.

Kära barn,

Det var inte länge sedan jag var femton år. Jag hade precis blivit en del av den där rörelsen, folkrörelsen för en bättre värld. Då var det klimattoppmöte i Köpenhamn. Då trodde man för en gångs skull att det här, det skulle göra världen bättre. Trots onda aningar var vi hoppfulla när vi gick huvudstadens kalla gator fram, vi var så många och vi ville så mycket. Det var så min lilla engagemangshistoria startade. Tre år har gått och nu befinner jag mig på FN:s toppmöte om Hållbar Utveckling i Rio de Janeiro, Rio+20. Här finns också människor vars världsförbättrarhistoria fick sin början för tjugo år sedan inför det förra toppmötet i Rio. Här finns de som började höja sina röster i Stockholm för fyrtio år sedan. Vi har blivit besvikna många gånger. Vi har fyllt alla hål av uteblivna beslut med att ropa ännu högre, tro ännu mer. Men vi har också älskat det vi gjort, vi har inte kunnat hitta någonting som känts viktigare.

Kära barn. Din framtid är helt okänd för oss. Vi prognostiserar, undersöker och tillsätter kommissioner för att spekulera i hur den kommer att se ut. Vi känner inte framtiden men vi känner de som ska besluta om den allt för väl. Kära barn, jag är i Rio de Janeiro och det har gått tre år sen jag började leta efter det där som skulle lösa allt men som fortsätter vara en bristvara av största slag. Kanske behöver jag inte rikta det här brevet till mitt framtida barn, kanske ska jag rikta det direkt till er istället, världsledare som nu samlas i Rio. I tre år har jag letat, antagligen mycket längre. Berätta för mig när det kommer att anlända till det stora konferenscentret med luftkonditionering och ändlösa förhandlingssalar. Kära makthavare, jag letar efter modet.

Visst låter det enkelt? Ett litet ord, men ack så obefintligt det har visat sig vara ute på Riocentro de senaste dagarna. Löften om att agera har sakta men säkert dragits tillbaka från den förhandlingstext som tillslut ska bli resultatet av konferensen. Världsledare, ni kommer ju först nu i dagarna men jag hoppas att ni kan känna den frustration som har satt sig i väggarna här. Ni är bara här ett par dagar och för att göra er skattkarta lättare att tyda i jakt på modet vill jag berätta om några ställen där jag har letat:

Jag har letat efter modet att blicka bakåt på den ekonomiska utveckling vi hittills haft och fråga sig, ja visst har vi fått det bättre men är vi lyckligare? Ja, visst har vi lyft människor ur fattigdom men har inte klyftorna blivit större? Har vi inte glömt vad som faktiskt är värt något? Mod att bestämma sig för att bygga ett nytt ekonomiskt system på det som vi faktiskt tycker är viktigt inom planetens gränser. Modet att rätta sig efter nya välfärdsindikatorer, modet att inte sträva mot ständigt mer produktion och konsumtion. Modet att se bortom tillväxten.

Jag har letat efter modet att på riktigt inta en ansvarsfull hållning gentemot natur och andra arter. En relation präglad av respekt där överexploatering och förstörelse av naturresurser ska straffas hårt. Ett mod att klassa ekocid som det brott mot freden som det är.

Och jag har sökt efter modet bland svagare och svagare paragrafer om allmänhetens deltagande på lokal, nationell och internationell nivå. Mitt i en svagare vilja att med alla intressenters medverkan implementera agenda 21 lokalt. Jag har sökt efter modet att förverkliga Riodeklarationen, antagen för 20 år sedan, på allvar. Inte minst principen om medborgares rätt till information och deltagande.

Kära världsledare, nej jag har letat men jag har inte funnit. Den revolutionerande nya ekonomin, det tunga ansvarstagandet för naturen och det demokratiska samtalet på alla nivåer har för mig blivit fjärran drömmar i en värld av egenintressen och bortprioriteringar. De kommande dagarna kommer varken bli lätta eller speciellt glamorösa. Vi kommer inte tacka er för en överenskommelse som saknar allt vad djärvhet eller ens hyfs heter.

Kära barn, det var inte länge sedan jag var femton år, men tiden går. Det är tjugo år sedan mötet i Rio de Janeiro, fyrtio år sedan mötet i Stockholm. Vi är fortfarande många och vi vill fortfarande så mycket. Fast egentligen vill vi ju bara en sak, vi vill att du och den miljö du kommer leva i ska må bra. Svårare än så är det inte. Kära barn, därför kommer vi alltid känna det tunga ansvaret som de inte tar. Och kära världsledare, det skulle vara så mycket mindre tungt om vi kunde bära det tillsammans.

Bästa hälsningar,

Alva Snis Sigtryggsson
LSU, Sveriges ungdomsorganisationers representant till Rio+20, nominerad av Fältbiologerna.

Annonser

En reaktion på ”Brevet jag inte borde behöva skriva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s