Barns och kvinnors rättigheter måste vara prioritet för den globala utvecklingsagendan

I Förenta Nationernas inhängnade område mitt på Manhattan i New York rusar bokstavligen tiden och diplomaterna förbi. Och det finns anledning att ha bråttom. Man jobbar mot tiden i motvind med hela världen vilandes på de axlar som med svaga muskler kämpar för att bära upp en tung värld med stora bekymmer. Det internationella samfundet har knappast getts de bästa förutsättningarna för att mäkta med dagens utmaningar, men i brist på andra institutionella ramverk kvarstår FN som den mest legitima plattformen för global politik.

I tre veckor har jag nu fått delta i detta intensiva arbete som LSU:s ungdomsdelegat till FN:s generalsförsamling och arbeta med olika frågor som rör mänskliga rättigheter. Då det ofta är barns och kvinnors mänskliga rättigheter som kränks, och dessa grupper ofta saknar makt och inflytande över både samhället och sina egna liv är det naturligt att många politiska satsningar riktas mot just barn, unga och kvinnor.

Trots att kvinnors mänskliga rättigheter systematiskt kränks runt om i världen är jämställdhetspolitiken idag på defensiven. Konservativa krafter är betydligt starkare på området än de var på 1990-talet när många viktiga beslut för kvinnors rättigheter fattades, och förhoppningarna att idag kunna stärka jämställdhetspolitiken är därför väldigt låga. Dagens kamp för jämställdhet handlar framförallt om att försvara tidigare vunna positioner och hålla tillbaka, för att utvecklingen ska backa så lite som möjligt.

Samtidigt som konservativa krafter går fram fortsätter den strukturella diskrimineringen av flickor och kvinnor. Miljontals flickor nekas rätten till utbildning, gifts bort som barn och tvingas bli föräldrar trots att de själva fortfarande är barn. Faktum är att en flicka i Tchad är mer trolig att dö i barnsäng på grund av för tidig graviditet och brist på mödrahälsovård än hon är att få gå ut grundskolan. Flickor och unga kvinnor utsätts för en rad olika övergrepp som motiveras av religion och kulturella seder, såsom könsstympning och barnäktenskap.

Genom att motverka tidiga äktenskap och barnafödande ger man flickor rätten till sin barndom och möjligheten att fullfölja sin utbildning. Satsningar på utbildning för flickor är dessutom det effektivaste sättet att bekämpa fattigdom genom trygga vägar till försörjning som främjar ekonomisk tillväxt och en hållbar samhällsutveckling.

Trots den akuta situation som många flickor och kvinnor befinner sig i hör sexuella- och reproduktiva rättigheter till de absolut mest ofta kontroversiella frågorna i FN-kontexten. Forskning har även visat att sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa är en hörnsten för hållbar utveckling. Genom att rusta flickor och unga kvinnor med kunskap om deras sexualitet och reproduktivitet ger man flickor och kvinnor möjligheten att fatta informerade beslut över sina egna kroppar.

Att säkra kvinnors rätt över sina egna kroppar är inte bara en moralisk skyldighet, det är faktiskt en juridisk skyldighet som de allra flesta länder förbundit sig till genom ratificerade internationella överenskommelser. Då möjligheterna att rikta sanktioner mot länder som inte följer de internationella överenskommelserna i FN är väldigt begränsade kokar slutsatsen ofta ned till samma fråga; det handlar om implementering och tolkning av de internationella instrumenten.

Att motståndet är särskilt stort när det gäller kvinnors rättigheter beror på att könsmaktsordningen är djupt institutionaliserad i våra social, kulturella och ekonomiska relationer. Att bryta denna diskriminering kräver därför ett medvetet och långsiktigt arbete, där medvetandegörande kring jämställdhet på alla nivåer i samhället är nödvändigt för att arbetet ska gå framåt.

Kulturrelativistiska och religiösa argument används ofta i FN av länder som vill ducka från sina skyldigheter och kringgå de universella mänskliga rättigheterna. Men rätten att välja sin religion måste gälla också för barn, och det borde därför vara en utgångspunkt att familjer inte kan motivera övergrepp mot sina barn i religionens namn. De mänskliga rättigheterna gäller för varje människa, oavsett kön, ålder, etnicitet, sexualitet, funktionshinder, socio-ekonomisk bakgrund, religion och nationalitet.

Två viktiga processer som kan komma att bli avgörande för barn, ungas och kvinnors situation är nu igång, och här gäller det att civilsamhället och de politiska partierna spelar en aktiv roll. Det handlar om utvecklingen av de mål som ska följa på milleniemålen efter 2015, samt uppföljningen av Kairo-konferensen 1994 som kommer att ske 2014.

Det finns ett antal lärdomar att dra från milleniemålen. Milleniemålen togs fram av ett fåtal individer utan bred förankring i civilsamhället och ungdomsdeltagande. Detta är oacceptabelt när de nya målen, som sannolikt kan komma att kallas ”Sustainable Development Goals” ska utvecklas. Dessa mål bör även vara rättighetsbaserade på ett tydligare sätt än milleniemålen var.

Milleniemålet om att minska mödradödligheten har hittills sämst måluppfyllelse, helt enkelt på bristande resurser eftersom i stort sett all mödradödlighet kan förebyggas genom att säkra kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Att bekämpa mödradödligheten är en enkel fråga om prioritering. Jämställdhet samt sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa måste erkännas som tydliga nyckelfaktorer till hållbar utveckling och därmed komma att genomsyra de nya målen. Det är dags för oss att ta steget längre och säkerställa att ett genus- och rättighetsperspektiv genomsyrar de nya utvecklingsmålen samt ta steget längre och inkludera HBT-personers rättigheter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s