Nordiskt forum – hur står det egentligen till med representationen?

LSUs FN-representanter fanns på plats under Nordiskt forum i Malmö i helgen. Forumet som syftade till att sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik lockade ca 7000 deltagare. På min agenda stod post2015, SRHR och maskulinitet i fokus. Under forumets gång var jag extra lyhörd för ett ungdomsperspektiv och skannade programmet efter ungas representation, men fann under denna jakt att representationen var skev i flertalet bemärkelser.

LSU var först ut på programmets seminarieserie och anordnade ett panelsamtal vid namn ”Ung och jämställd: kan utvecklingspolitiken vara både och?”. I detta panelsamtal deltog Naomi Lugoe, FeminaHip från Tanzania, Natko Geres Status M (män för jämställdhet) från Kroatien samt jag och Joanna Blossner, LSUs FN representanter.
Debatten finns att kika på här: http://lsu.se/live/

Under debatten diskuterades främst vikten av ett intersektionellt arbetssätt, de positiva effekter ungas deltagande i utvecklingsarbete kan bidra till och vilka risker ett exkluderande av ett ungdomsperspektiv skulle innebära. Diskussionen tog upp allt ifrån ungas deltagande i FN-arbetet med post2015-målen, hur män är engagerade i jämställdhetsarbete och kreativa tillvägagångssätt för att jobba med SRHR i Tanzania. Jag fick frågan hurrepresentationen av unga ser ut i FN? Tyvärr måste jag här framföra att det är nord/väst/utvecklade länder (eller vilken obehaglig kategorisering du än vill sätta) som får mer utrymme på internationella forum eftersom det finns större tillgång till finansiering. Med våra privilegier kommer ansvar att synliggöra denna problematik och att medvetet ge plats åt dem som inte representeras. Med detta sagt satte jag på mig de normkritiska glasögonen och valde att granska representationen under nordiskt forum.

Ett fåtal programpunkter ägnade sig helt och hållet åt ungdomsfrågor. Ungas deltagande var också omnämnt av ingen mindre än UNWomen’s ordförande Madame Phumzile Mlambo-Ngcuka som uttryckte att ”we need young people to be outspoken in the post2015 agenda”. Phumzile tog upp detta faktum i alla de debatter hon deltog i, men höjdpunkten var när hon höll ett anförande på Malmö arenas stora scen tillsammans med Felix König, LSUs ordförande.

Utöver detta bjöds det på ungdomspolitisk debatt som påpekade åldersmaktsordningen och fokuserade på jämställdhet i skolan och ungdomsarbetslöshet. Ungdomsverksamhet belystes också i föreläsningen om ’Youth empowerment och icke formell utbildning’. Något jag stark emotsatte mig var hur en hetronormativ diskurs med enbart två genusidentiteter som ställdes som motsatspar var gällande i samtliga föreläsningar jag deltog i, vare sig de berörde unga eller ej.

Under allt springande mellan de 400 programpunkterna fick jag ta del av en kvinna som påpekade den ojämna och vita representationen. Fakhra Salimi som är orförande för ’MIRA resource center for black, immigrant and refugee women’ talade om flerdimensionell diskriminering bland minoritetskvinnor i norden och menade på att i kvinnoforum av större skala som detta vi nu befinner oss på är det vita kvinnor som bestämmer. Icke vita kvinnor bjuds in för att perspektiv ska representeras på forumet och så kan de vita kvinnorna vara nöjda med att perspektivet har inkluderats. Men problemet ligger i att icke vita kvinnor inte är med och sätter ramarna för konferensen och är inte med i beslutsfattandet. Privilegier blir osynliga för de som har dem. Jag anser att på samma sätt som Salimi beskriver är det farligt om unga bjuds in som experter på ett ungdomsperspektiv som enbart konsulter med distans till det verkliga beslutsfattandet.

Mina medsystrar har redan fört fram befogad kritik mot forumets representation. Det har uppmärksammats att jämställdhetsministern från norska Fremskrittspartiet, ett islamofobiskt, transfobiskt, homofobiskt och anti-feministiskt parti var inbjudna att tala på avslutningscermonin. Således fick rasistiska och även flertalet transfoba talare utrymme. Jag ser med skräck hur ett feministiskt forum samarbetar med dessa anti-feministiska krafter och anser att ett feministiskt forum som detta måste ta avstånd från de krafter som vill riva upp de framgångar som feminismen har åstadkommit. En feministisk agenda är en anti-rasistisk agenda.

Så vilken feministisk agenda förs fram under nordiskt forum? Vem är det som ges chans att delta i rummet? Det ekonomiskt tunga inträdespriset gjorde att många var tvungna att avböja från att delta. Detta gjorde också att gräsrotsrörelser startade en alternativ feministisk festival i folkets park helt gratis med seminarier och stort utbud av konstnärliga framställningar som teater och konserter. Ulrika Dahl, professor på Södertörn som talade på Nordiskt forum gick till starkt angrepp och påpekade en oro för den riktning som feminismen tar när den blir exkluderande pga ekonomiska möjligheter och resulterar i ett kindpussande mingel med eliten. Hon ifrågasätter vem som definierar varför vi är där och uppmanar till att utmana strukturerna.

Efter fyra dagar av intensivt deltagande i diskussioner kring vad denna konferens slutligen ska bidra med presenterades slutdokumentet.  Min kritik innan konferensen var att män måste vara aktiva aktörer i att skapa jämlikhet och att fler genusidentiteter än män och kvinnor måste erkännas och lyftas fram i dokumentet. Trots att dokumentet var en förbättring av utkastet så fann jag ej någon respons på mina förbättringsförslag vilket jag anser oroväckande. Jag undrar om det finns någon ung med i beredningsgruppen för detta dokument och vem som egentligen fick bestämma om detta? En punkt som jag dock anser spännande trots att den är otroligt vag är:

Bryta ny mark genom att engagera, involvera och använda kompetensen och nytänkandet hos den nya generationen som tillkommit sedan FN:s Världskonferens i Peking 1995.

Men det var ungefär på så sätt som unga blev inkluderade.

Vad jag vill föra fram är att det inte bara handlar om representation, att vi ska vara utplacerade i rummet, utan vi behöver meningsfull representation. Är vi unga här för att observera strukturerna och lära oss att ta efter eller är vi här för att delta och föra in våra åsikter? Vi behöver representation där våra synpunkter går fram och hamnar med i resultatet.

Ännu en gång får jag lära mig om maktförhållanden på internationella konferenser.Vad jag tar med mig är att vi måste våga ge inom-feministisk kritik och att vi bör se över vår egen representation då det är grundläggande i den samhällskritik vi ger. Vi måste tydligt visa att vi kräver aktion för ett inkluderande av alla grupper, inte en uppradning av diskrimineringsgrunder utan att förverkliga en intersektionell maktanalys.Akademin och ett praktiskt utövande måste mötas för verklig genomslagskraft.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s