Första veckan i New York

Jag har nu varit i New York i nästan en vecka, i och med de post 2015-förhandlingar som pågått mellan medlemsstaterna. Den första dagen startade med ett morgonmöte med den svenska delegationen. Vi hade alla träffats dagen innan för ett möte där vi hade introducerats för varandra och talat om den kommande veckan. Under vårens gång så har den svenska delegationen inkluderat organisationer från civilsamhället, och de har haft med representanter från olika grupper under varje månad som förhandlingarna kring de nya hållbarhetsmålen har ägt rum. Så, under denna omgång medverkade representanter från bl.a. Svenska FN-förbundet, Union to Union och Skanska. Jag mötte även representanter från andra organisationer utanför delegationen, bl.a. Concord och RFSU.

Under tisdagen tillbringade jag mycket tid dels med Major Group for Children and Youth, men även med Women’s Major Group. Jag blev introducerad till den senare gruppen utav en person som var involverad i IPPC, som jobbar mycket med sexuella och reproduktiva rättigheter. Jag deltog även i planeringen utav ett så kallat side event med denna grupp, vilket är en händelse där olika intressegrupper får chansen att hålla i presentationer som sker mitt på dagen.

Under dagens sessioner så talades det om Goals and Targets, alltå de 17 målen och dess delmål. Dock så står ju de mesta av dessa relativt fast i nuläget, så som de står skrivna. Många länder talade mycket mer kring teman kring rättigheter, utbildning och diskriminering än dagen innan, men det är å andra sidan svårt att veta hur pass mycket detta kan påverka utvecklingen av agendan realistiskt sett. Det talades även en del om SRHR, vilket ändå var positivt, och som det har börjat talas mer om under den senaste tiden. Dock, när det gäller SRHR, så är en mina farhågor att begreppet kring hälsa och rättigheter kan komma att urvattnas, och börja handla mer om hälsa medan ordet rättigheter glöms bort. Sexuell och reproduktiv hälsa är ju något som de flesta länder kan skriva under på, eftersom det till exempel rör arbetet kring att stoppa spridning av sjukdomar såsom HIV och AIDS. Dock så handlar SRHR, enligt min mening, om så mycket mer än endast hälsa. Det handlar även om rättigheter, såsom kvinnors och flickors rättigheter till att bestämma över sin egen kropp, och rätten till tillgången till utbildning och information kring sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Dock så är detta område något som ses som mycket mer kontroversiellt i dessa sammanhang.

Under onsdagen började jag med att möta upp den svenska delegationen på den svenska representationen. Vi summerade dagen som varit innan, och sedan besökte utrikesminister Margot Wallström den svenska representationen. Därefter gick jag till ett morgonmöte med de olika Major groups som är aktiva här. Därefter började dagens program med ett möte där olika Major Groups samt olika stakeholders fick chansen att uttala sig medan medlemsstaterna lyssnade. Detta var väldigt intressant, eftersom det skapar en slags situation med ombytta roller.

Många olika intresseorganisationer tog chansen att uttala sig, bland annat Women’s Major Group, Världsnaturfonden WWF och även den svenska organisationen RFSL. Några återkommande åsikter som framfördes bland de olika organisationerna var vikten av sexuella och reproduktiva rättigheter, jämställdhet och utbildning. Det talades även mycket om begreppet ”decent work” som är något som tyvärr börjat försvinna bort i förhandlingarna. Vissa av medlemsstaterna hävdar att begreppet ”decent jobs” istället kan användas, men själva syftet med att använda decent work är att det begreppet har en betydligt starkare rättslig innebörd.

Under eftermiddagens session var det dags för Follow up and Review. Många länder uttryckte en oro för att kraven på uppföljning skulle vara alltför hårda och skapa alltför mycket tryck från internationellt håll. Vidare finns även tankar om att det kräver en hög nivå av statistik kapacitet för att kunna mäta alla målen, vilket inte alla länder innehar i samma utsträckning. Dessa åsikter fördes framförallt fram av G77 och Kina, men även av ett flertal andra länder som uttryckte samma oro.

Många länder, bland annat Storbritannien, talade även om begreppet accountability i uppföljningsarbetet, men även kring CBDR, Common but differentiated responsibility. Det senare begreppet handlar om hur de olika medlemsstaterna historiskt sett har haft olika stor del i utsläppen under de senaste åren, och att det därför inte är rimligt att de länder som fortfarande befinner sig i utvecklingsskedet ska ta ett lika stort ansvar i miljöarbetet, och att de länder som idag är industrialiserade istället bör vara de som mest jobbar med dessa frågor.

Under torsdagen talades det vidare kring follow up and review, och många utav de inlägg som gjordes var relativt väntade. EU:s representant talade om accountability och höll en ganska stark linje, medan G77 och Kina talade mycket om att follow up and review, alltså uppföljningen och granskningsprocessen skulle ske på en nationell basis. Många mindre stater har även talat mycket om begreppet capacity building, och att hänsyn måste tas till möjligheten för länderna att samla in likvärdig data till sina statistiska jämförelser. Vidare så var det flertal länder, bl.a. Turkiet, som nämnde att det krävs transparent, participatory and accountable monitoring systems, vilket jag tycker är ett mycket rimligt krav. Dock vet en aldrig, som så ofta i dessa processer, hur pass mycket det egentligen betyder med ett sådant uttalande i verkligheten, och hur långt stater är beredda att gå när det handlar om att ge upp en del utav sin suveränitet. Det har även talats om att skapa en voluntary follow up process där medlemsstaterna inte ställs inför ett lika stort ansvar, vilket framförallt har framförts av G77 och Kina.

Vidare gjorde USA ett inlägg rörande att skapa en balans för övervakning på global, regional och nationell nivå. Dessa mätningar skulle i sin tur kunna leda till en anpassning och utveckling utav arbetet med hållbarhetsmålen. De höll dock en väldigt stark linje när det gällde att processen bör vara frivillig och nationellt ledd. Det talades även om vikten av att ha en transparent process som är inkluderade, och som baseras på data och statistik från många olika källor. Vidare tryckte de på vikten av att se till olika regeringsstrukturer, samt olika nivå i nationell kapacitet för att mäta och följa upp målen. Indikatorerna måste även vara globala, inkludera expertis och en varietet av stakeholders i processen. Ett land som däremot höll en väldigt hård linje var Ryssland, som i sin anförande nämnde att övervakningen absolut inte kunde ske på vare sig en global eller ens en regional nivå, utan endast nationellt. De framförde vidare i sitt anförande att den globala nivån endast kunde tjäna till att skapa en lärandeprocess, och att det även behövdes tas hänsyn till moraliska och kulturella traditioner i uppföljningsarbetet.

Ett, enligt min mening, väldigt relevant argument som många medlemsstater har nämnt är information access och accountability to all citizens. Självklart är det viktigt att det skapas påtryckningar från de olika medlemsländerna, men det är också otroligt viktigt med informationsspridning som går ut till alla. Först och främst måste invånare involveras i själva beslutsprocessen, men sedan måste dessa mål kommuniceras ut, och det måste även skapas en öppen och transparent process i de respektive medlemsländerna där det är tydligt för alla invånare på vilket sätt var och en av staterna jobbar med målen. Stater har alltså inte bara ett ansvar gentemot varandra, utan även till sina invånare, vilket är desto viktigare för uppföljningsprocessen och transparensen. Det har även talats om att fokusera på att skapa jämställdhet mellan och inom länder, samt att fokusera på de som ligger längst bak i utvecklingsprocessen.

Så, för att avsluta kommer här lite bilder från de senaste dagarna. Ha det fint, och hör gärna av er om ni har några tankar eller funderingar!

/ Alexandra

image (1) image (2) image (3) image