En vecka kvar att nominera till FN-uppdragen!

Nu är det inte lång tid kvar att söka till uppdraget som LSU:s FN-representant i antingen Generalförsamlingen eller Kommissionen för Hållbar Utveckling.

För ungefär ett år sedan satt jag och tyckte att det skulle säkert vara kul att söka det där uppdraget ändå. Få åka till Rio. Få pröva på att påverka på internationell nivå, träffa ungdomar från hela världen och göra sådant man aldrig trodde att man skulle våga.

Men nej, inte skulle jag söka. Jag var ju precis på gränsen för liten nästan, hade massa annat att göra, kunde ju knappt någonting tyckte jag själv. Men så var det någon kväll när jag gick hem med några Fältbiologer från vårt kansli i Stockholm och uppdraget kom på tal. ”Men ska inte du söka då?” frågade min kompis Catarina. Jag sa direkt ”nej, det kan jag väl inte göra?”. Eftersom jag har turen att ha en mycket envis kompis så stannade samtalet inte där utan Catarina satte sig ner och skrev nomineringsbrev, jag skrev ihop ett brev som jag tyckte lät skrytigt eftersom jag inte hade för vana att räkna upp mina meriter. Brev skickades i panik fram och tillbaka mellan olika fältbiologer för koll och underskrift och sedan in till LSU. Allt gick på några dagar, en hel vecka var det verkligen inte.

Sedan intervju. Satt och panikläste mitt brev på bussen. Försökte låta helt spontan fast jag var ofantligt nervös på ett kansli någonstans i Stockholm som jag inte minns var det var.

Men så fick jag uppdraget tillslut, trots att jag var nästan alldeles för liten, inte kunde någonting och inte vågade egentligen. Det är absolut det läskigaste jag gjort. Stundtals det mest ångestfyllda, men också det roligaste, mest adrenalinigångkickande, fantastiska och annorlunda. Jag hade ångrat mig gruvligt om jag inte försökt. Gruvligt.

Kontentan är alltså:

– En vecka är en lång tid! Du hinner gott och väl bestämma dig för att söka nu och fixa ihop alla formulär och papper. Tänka ut varför just du vill göra det här och vad du kan tillföra.

– Du kan känna dig okunnig, jätterädd, jätteförliten eller jätteförstor eller bara som att det nog är bättre om någon annan söker. Så tror jag inte att det är! Du kan säkert och absolut mer än du tror. Framför allt kan du få nytta av saker du inte trodde du skulle få nytta av. Och rädd kommer du vara men du kommer vara otroligt nöjd när du tillslut har blivit tvungen att övervinna rädslan. Och för stor och för liten är du inte så länge du är någonstans mellan 18 och 25. Därmed punkt.

Sista datum 7 november. Sök och kolla in mer här!

/Alva

Annonser

Power Shift 2012!

I helgen gick ungdomskonferensen Power Shift av stapeln i Stockholm. Temat var Ny energi och just klimat- och energifrågor är hela rörelsens huvudämne. Här fick man gå på workshops, inspirera varandra, diskutera fram en gemensam vision för Sverige och vara med i en stor flash mob på Sergels Torg.
”Power” i Power Shift syftar ju både till förnybar energi men också den mänskliga energi som finns i omställningsrörelsen. Konceptet har funnits sedan 2007 då den första Power Shift-konferensen anordnades i USA. Sen dess har det spridit sig över världen och anordnats i Italien, Ryssland, Storbritannien till exempel. I år var andra gången för Sverige.
Mötet avslutades med en paneldiskussion på Kulturhuset där bland annat den gemensamma visionen presenterades. Den finns att läsa här:

Vår gemensamma vision

Diskussionen tog också upp Rio+20 och hur mötet påverkat regering och näringsliv. Jag pratade en del om problemet med att slut-dokumentet lägger över ansvaret från politiker och makthavare till enskilda initiativ och innovationer. Men också att förhandlingssystemet faktiskt skulle tjäna på att kollapsa. För det funkar ju faktiskt inte som det är nu!

Efter en otroligt peppig konferens är nu visionen överlämnad till både framtidskommission och Svenskt Näringsliv. Hur ska de ta svenska ungdomars visioner om ett omställt samhälle vidare? Det återstår att se.

Jag, Petter Hojem från Framtidskommissionen, Lorentz Tovatt från Supermiljöbloggen, Maria Sunér Flemming från Svenskt Näringsliv och Linn Andersson, moderator.

Rio+20, LSU och Almedalen

Rio+20 uppmärksammades på lite olika sätt I Almedalen. Alla seminarium med nästan samma rubrik; Rio+20 – vad hände och vad händer nu?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Så var även den övergripande frågan till det seminarium som Fältbiologerna och LSU arrangerade under politikerveckan. Med specifikationen ”och vad betyder det för ungdomars roll i hållbar utveckling.” Panelhönor var jag själv, Felix samt biståndsminister, Gunilla Carlsson. Modererade gjorde Linn Andersson från Fältbiologerna.

Under samtalet avhandlades allt från Grön Ekonomi och institutionellt ramverk till lokala Agenda 21 och vad Gunilla egentligen skulle göra om hon var  i mina eller Felix skor.

Linn, jag och Gunilla.

Frågan kring hur man ska se på mötet nu efteråt hängde dock var genom hela diskussionen. Ska man se det som ett steg att bygga eller är det ett fiasko man ska glömma snarast möjligt? Trots att Gunilla uttryckte sig som att hon ”aldrig vill åka på sån skit igen” fanns ett litet hopp om att detta ändå kunde göra något gott för framtiden. Som ni tidigare märkt har jag inte mycket till övers för sådana nyanser när det gäller Rio+20. Mitt intresse för att ens använda ”The future we want” till någon aktivitet av vikt är mycket begränsat.

Även om vi kunde hålla med om många saker som FN:s otillräcklighet och att det inte görs nog. (Visserligen inte så kontroversiella åsikter) Så fanns meningsskiljaktigheterna kvar, vilket är helt i sin ordning. Jag passade på att lyfta dem ytterligare genom att dela ut konferensens ”Fossil of the Day” till självaste Sverige, efter en lång ursäktande utläggning ska tilläggas. Men likväl med budskapet att både Sverige och EU allt kunde gjort lite mer.

Linn och Felix

Nå, hur då då? Jo framför allt genom att pröva en ny förhandlingsteknik och inte ge sig på de punkter man satt upp innan förhandlingarna. Att inte tillåta att resultatet kompromissas ner till minsta gemensamma nämnare utan att faktiskt sätta emot när det går för långt. Jajamen, det kommer säkerligen leda till att förhandlingarna kollapsar. Till att regeringschefer är tvungna att åka hem och berätta för den lilla kretsen hållbarhetsintresserade att misslyckandet är ett faktum. Till att Brasilien slängt alla sina PR-pengar i sjön och att sviten Rio+20-FotbollsVM-OS inte blir så alltigenom lyckad som man tänkt. Och ja, det är precis detta som jag vill. För så länge som vi enas om ett dokument, hur urvattnat det än är, så kommer samtliga ansvariga att åka hem och försvara sitt deltagande och konferensens utkomst. Sveriges delegation säger visserligen att man är besviken men måste i samma mening deklarera det historiska i att Grön ekonomi och hållbarhetsmål nämns i texten. Kontakten med verkligheten är kanske inte noll men i alla fall mycket låg.

Problemet är just detta. Vi har en ekologisk kris – check, social kris – check, ekonomisk kris – check, förhandlingskris – Ja absolut men frågan är när, NÄR, kommer vi erkänna att så är fallet? Antagligen bara då det verkligen blir en kris. När vi slutar låtsas att vi kommer fram till något. Kanske kommer vi bara hantera sanningen när vi slutar ”rädda förhandlingarna.” För precis som alla tyckare sagt efter både Cancún och Durban (COP-mötena 16 och 17) så räddade vi förhandlingarna men inte klimatet. Kanske är det till och med ett motsatsförhållande. Så länge vi strävar efter att rädda förhandlingarna så kommer vi inte rädda klimatet, världen eller människorna. För det är inte det som hamnar i fokus utan istället ord, meningar och komplicerade diplomatiska relationer.

Hur hållbar utveckling ska skapas kan kort sagt inte hanteras i ett 2-timmars seminarium i Visby hamn, även om vi kom en liten bit på vägen. Fortsättning följer.

Stockholm+40 och hattifnattarna

Mitt bland förhandlingar och paragrafpanik pågår ju även så kallade sidoevent. Dessa pendlar mellan att vara fruktansvärt intressanta och fruktansvärt irrelevanta men eftersom folk tenderar att gå mycket gladare från dessa än från riktiga förhandlingar har de väl en roll att spela. På söndagen var det dags för ett av Sverige anordnat sidoevent och inte helt förvånande handlade det om Stockholm+40. Efter ett inledande tal av Kungen, som vi vid det här laget alla vet var med på miljövårdskonferensen 1972,  Gunilla Carlsson och Lena Ek fick en ungdomspanel komma till tals kring vad man tyckte om mötet i april samt vad man tycker borde göras i Rio och efter det. Panelen bestod av ungdomar som deltog under Stockholm+40, däribland jag själv samt Nicolo Wojewoda som bland annat driver nätverket Road to Rio.

Vi talade bland annat om vikten av andra mötesformer, även Stockholm+40 var en konferens mestadels bestående av panelsamtal och mycket liten chans till publikinteraktion. Hur civilsamhället ska få större inflytande och vikten av att institutionaliserat och systematiskt implementera Agenda 21 lokalt i kommuner. Bara för att nämna några nedslag.

Stockholm+40 var ett försök till ett annat sorts samtal. Men. Det räcker inte med att hålla  panelsamtal om företags innovationer och teknikframsteg, att klämma in en ungdom här och var och totalt strunta i implementeringen. Om vi ska komma någonstans krävs ett betydligt större ansvar än så från framför allt politikerna. Om ministrar och publik fick med sig detta kan väl detta sidoevent bedömas som mer intressant än irrelevant.

Hur man implementerar andra mötesformer fick vi dock se prov på redan under själva seminariet. När jag skulle förklara hur man kan göra möten roligare och mer demokratiska tog jag upp exemplet med tysta applåder, även kallade hattifnattar. Detta var något som kungaparet glatt hoppade på och under sista applåden valde de att vifta lite med händerna bredvid huvudet istället för att klappa dem mot varandra. Fantastisk syn måste tillstås!

Militären har lämnat Copacabana och framtiden tar vid.

Det är nu några dagar sedan den stora FN-konferensen Rio+20 tog slut. Staden pustar ut, militären slutar patrullera längs Copacabana, helikoptrarna cirkulerar inte längre över Riocentro, VIP-bilarna stör inte trafiken och lokalbor kan ta sig till jobb och skola. Det är lite som att ingenting har hänt och frågan är om det har det. De unga och civilsamhällesrepresentanter som blev kvar efter torsdagens walk out ägnade dagen åt att följa de sista ändlösa talen i plenum och undrar vad det egentligen blev av allt. Hoppet om att ungdomsgruppen skulle få tala för alla Major Groups grusades snart och allting kändes upplagt och klart för ett stilla fiasko.

Ban Ki Moon, Dilma Rousseff och Sha Zukang firar, oklart varför.

När texten till slut antogs hördes applåder i Riocentros mediarum, man kan bara hoppas att de var ironiska, det prominenta presidiet inne i plenum tog varandras händer och så var allt nästan över. Några spridda, arga kommentarer från olika håll fick komma till ytan. Med helt klart olika relevans påpekade Island det absurda i att reproduktiva rättigheter inte finns med i dokumentet medan Venezuela ville straffa hela civilsamhället på grund av en enskild händelse dagen innan.

Major Group of Children and Youth minus de som tågade ut i protest under torsdagen.

Major Group of Children and Youth läste upp det avslutande tal man aldrig fick hålla för kameror utanför plenum och så lämnade vi Riocentro och konstigt vore väl det om vi inte kände en viss lättnad över att hela spektaklet var över.

I dagarna efteråt har man funderat över hur man ska föra sitt arbete vidare. Vilken roll ska ungdomsgruppen ha inom FN:s process om hållbar utveckling? Hur ska vi tackla det fiaskodokument som kommer att lägga grunden för verksamheten framöver?

Efter några dagars kontemplation, något besök till Jesusstatyn och hängande på stranden kommer insikterna kring hur vi egentligen ska göra för att plocka upp spillrorna av Rio+20. Vad vi ska göra av all ilska över år och månader av ideellt engagemang som slutar i regeringsflopp. Vad vi ska göra av all ilska över en värld som är på väg åt helt fel håll. Var finns FN-konferensernas legitimitet? Var finns de drabbades röst? Var finns naturens röst? Borde vi göra på ett helt annat sätt?

Några av dessa insikter kan du ta del av och diskutera på Fältbiologernas och LSU:s seminarium i Almedalen nu på onsdag redan. Läs mer här och klicka i om du vill komma här. Men frågan finns ju fortfarande kvar – Vad händer nu?

Här finns även en utmärkt debattartikel av Anders Wijkman om Rio-20.

Högnivådagarna – ”det riktiga” Rio+20

För ungefär 2 veckor sedan sade jag att Rio+20 just startat. Det var väl en sanning med modifikation. För egentligen är det bara högnivåsegmentet mellan 20 och 22 juni som kallas Rio+20, det högnivåsegment som tar slut idag, fredag. Det är idag man formellt ska anta slutdokumentet. Vad har då hänt i själva plenariesalen? Ja, inte mycket, texten är stängd så agendan är att samtliga länder ska upp och hålla tal, alldeles för länge och alldeles för oambitiösa de allra flesta av dem. Sessioner som skulle sluta klockan sex fortsätter till långt inpå natten och vid det laget är det sorgligt få kvar bland delegaterna.

Man slås ständigt av kontrasten mellan all den makt som finns samlad i det där rummet och den kraftlöshet som visas i dokumentet man ska komma överens om. Jag satt och följde talen under onsdag eftermiddag för Green Economy Task Force och lyssnade till en sörja av vackra ord.

Kom nu även in under fredagsförmiddagen och fick äran att höra Reinfeldts tal. Eller ära och ära. Inte ett ord om civilsamhället under hela talet. Inte ett ord. Detta är alltså Sveriges tal vi pratar om. Hillary Clinton däremot som följde något tal senare nämnde betydelsen av civilsamhället redan i första meningen, redan där mer progressivt än ”vårt”. Inte heller ungas inflytande och påverkan fick plats utan reducerades till enbart ungdomsarbetslöshet. Hur en grön ekonomi ska nås definierades av smarta incitament och prissättning, inte heller ett ord om planetära eller ekologiska gränser. Dock, ett plus ska han ha för de reproduktiva rättigheterna som han lyfte upp. Ett plus.

Alla tal och andra sändningar från Rio+20 går att finna här.

Något mer spännande är huruvida Major Groups ska få hålla tal i slutet av mötet. Alla Major Groups har inte fått avslag på sin talartid men då alla grupper hade möte i morse och MGCY höll sitt tal ställde sig samtliga Major Groups bakom. Detta gör att vi kan få hålla talet och då tala å alla Major Groups vägnar. Det är i så fall första gången det sker och skulle ge ett enormt starkt avtryck. Vi får se vad som händer under dagen.

Framtiden vi inte vill ha.

Det går inte att ignorera det stora missnöje som civilsamhälle, unga och många andra visat idag och dagarna innan. Inne på Riocentro, utanför, på gatorna i centrala Rio, på sociala medier. Överallt. Man är inte bara missnöjda utan förbannade. Texten är stängd och väntar bara på att bli antagen formellt. Men man vill inte att någon ska få missa vilket misstag det är. Flera aktioner har pågått både idag och igår vilket man i alla fall kan bli väldigt uppmuntrad av. Titta!

Our Red Line

Folkets demonstration 20 juni

People’s plenary på Riocentro

Ritual Rip-up av ett parodiskt slutdokument kallat ”The Future We Bought”

Bill McKibben, grundare av 350.org, talar.

130 människor lämnade igår in sina pass och lämnade Riocentro i protest mot handlingsförlamningen och slutresultatet. Vi är några kvar som vill göra ett radikalt intryck nu sista dagen på Rio+20.