Idag, tisdag, inleder Unesco – FN-organet för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation – sin 37e generalkonferens i Paris. Delegationer med ministrar, diplomater, politiker och tjänstemän från varje land i hela världen kommer att finnas på plats. Jag själv deltar i den svenska delegationen som leds av jämställdhets- och ungdomsminister Maria Arnholm. Generalkonferensen hålls vartannat år, och är Unescos högsta organ.
Men mer om det längre fram! Nu tänker jag istället säga några ord om Unescos 8e ungdomskonferens, Youth Forum, som hölls under förra veckan och där jag representerade Sverige.
Vilken upplevelse! Under samma tak sitter 500 unga människor, utsedda av sina regeringar att representera över 160 länder. Stormakter som USA och Kina, små ö-nationer som Seychellerna och Mauritius, forna Sovjetstater som Tadzjikistan och Azerbaijan, riktigt avlägsna länder som Nya Zeeland, varma platser som Guinea och Gabon, och förstås de som för många av oss är mer bekanta –de nordiska, europeiska, och så vidare, alla var där. Umgänget i korridorerna var minst lika intressant, och de som kunde några exotiska huvudstäder hade ett tydligt socialt försprång.
UNESCO Youth Forum kan egentligen sammanfattas i en enda mening: det hade berömvärda ambitioner, men nådde inte hela vägen fram.
Under mötet skulle främst Unescos ungdomsstrategi stå i fokus, och diskussionerna var uppdelade i tre utskott där ett hundratal delegater deltog i vardera. Jag själv hade utnämnts till rapportör för det första utskottet, och lyckades under forumets gång göra karriär till huvudrapportör.
Den som har prövat vet vilken utmaning det är att ordföra ett årsmöte, och hur viktigt det är att förbereda sig och att vara insatt i diskussionspunkterna på förhand. Tänk er då följande förutsättningar: en inte helt glasklar uppgift till att börja med, deltagare från väldigt olika länder och mötestraditioner och simultantolkning till flera språk. Det fanns skäl för utskottsordförandena och arrangörerna att vara välförberedda.
Tyvärr var det just det som saknades. Utskottsordförandena, som var volontärer, hade den tuffa uppgiften att inte bara styra diskussionerna, utan också att uppfinna tillvägagångssättet på plats – i skarpt läge. Vi som var rapportörer fick, efter att ha placerats på scenen, på egen hand försöka uttyda vad som förväntades av oss. Allt detta gick med varierande framgång. I mitt utskott hade vi en ordförande som skickligt knöt ihop det hela och lämnade deltagarna nöjda. Men i de andra utskotten var ledarskapet svagt och oplanerat, och i många fall gled debatterna helt enkelt ur utskottsordförandenas händer. I luften fanns en blandning av frustration, stress och irritation.
Men uppdraget som rapportör var också tacksamt. Den gav möjlighet till ett inflytande över både processen och de framtagna rekommendationerna (i och med ansvaret att sammanfatta diskussionerna och leverera utkast för vidare behandling). Och trots alla organisatoriska brister, den bitvis kaotiska stämningen, och det överdrivet optimistiska schemat som övergavs redan under första dagen, lyckades mötet hålla tiden och landa i rekommendationer från varje grupp. Vissa av dem blev, enligt min åsikt, riktigt bra.
Den Europeiska landgruppen var välkoordinerad, efter att ha diskuterat igenom hela forumets innehåll under ett förmöte som vi höll i Sverige i september. Koordineringen var positiv, men medförde också att andra länder fick känsla av utanförskap. Det är krångligt. Samtidigt som det känns orättvist att beskylla någon för att ha förberett sig väl, är det beklagligt när några länder – särskilt när de handlar om rika länderna i nord – uppfattas som ihopgaddade och exklusiva. Ibland tyckte jag mig i vår grupp notera en inställning gentemot andra länder, framför allt de afrikanska, som inte var optimal för samarbete, för att uttrycka sig så.
Ser fram emot att rapportera mer från Unescos Generalkonferens!
Hälsningar,
Johannes Danielsson
LSU-representanternas blogg 